Haha, när jag skrev del ett så hade jag tänkt skriva del 2 redan dagen efter och lägga upp den här, men för mig är det så att jag inte kan skriva bara sådär. Jag måste ha inspiration och idéer för att bli peppad, och så måste jag såklart ha ork och tid. Men nu kommer i alla fall del 2 på novellen.
Om ni inte har läst del 1 så hittar ni den HÄR


Bildinspiration från weheartit.com. Jag valde en bild jag gillade, sedan skriv jag en novell utifrån den.

LUGNT VATTEN DEL 2

Trixies ben hade inte fastnat i en gren eller sjögräs och hon hade all anledning till att vara panikslagen. Jag såg inte så bra i det grumliga och blodfärgade vattnet men tillräckligt för att se ett par ljusblå stirriga ögon som fäste blicken på mig. Jag såg också att varelsen hade Trixies högra bakben i munnen, de kritvita huggtänderna grävde sig djupare in i huden och snart hördes ett knakande ljud av ben som bröts.
Jag förstod att Trixie måste vara en ganska smart hund då hon inte öppnade munnen för att skrika eller gnälla där under vattenytan, hon förstod väl att hon skulle få vatten i lungorna om hon gjorde det.

 

Trots att jag var rädd så jag skakade för den där varelsen, vad det nu var, så tänkte jag inte ge upp. Jag var fast besluten att rädda hunden och inte låta besten dra ner henne under ytan.
Jag sparkade och sparkade och fick in en träff i huvudet på den vampyrliknande saken, den såg ut att bli riktigt arg men kanske såg mig som ett hot ändå. Så tillslut släppte den taget om Trixies ben och simmade mot sjöns botten.
Jag lyckades få upp Trixies huvud över ytan och drog ett djupt andetag, några sekunder till skulle jag inte klarat under vattnet.

 

Jag såg kvinnan på stranden, hon såg skräckslagen ut men samtidigt glad på grund av att både hunden och jag mådde bra.
Trixie gnällde och jag lyckades ta mig in till stranden med hunden i famnen, trots att hon var ganska stor klarade jag av att bära henne i mina armar.
Väl uppe på stranden igen fick jag en kram av den tårögda kvinnan, hennes son som satt och lekte i sanden verkade inte ha reflekterat över händelsen ens.

 

Efter några minuters återhämtning åkte vi in till en veterinärklinik, Trixie blev bättre och jag och kvinnan som hette Sophia blev mycket bra vänner. Det kändes också som att Trixie gillade mig mer än sin familj, eller så kände hon att hon alltid behövde vara trevlig mot mig eftersom jag räddat livet på henne.
Jag har aldrig berättat för någon vad det var som höll på att dra ner den skräckslagna hunden till bottnen av sjön, inte ens för Sophia. Jag är rädd för att folk ska tro att jag är helt från vettet.
Vad varelsen var kommer jag aldrig få veta, det förblir ett mysterium. Men en sak vet jag säkert, jag kommer bara bada i pooler nu mera.

Bildinspiration från weheartit.com. Jag valde en bild jag gillade, sedan skriv jag en novell utifrån den.

 

LUGNT VATTEN

”Mamma, mamma titta på mig!” hörde jag en liten unge ropa. Barnet var så pass litet att det inte var lätt att avgöra ifall det var en flicka eller en pojke.
”Låt Trixie vara Teo” sa mamman när barnet skvätte vatten på familjens hund som såg ut att vara en blandras av något slag. Jag var inte så bra på hundar men jag kunde såklart de vanliga. Schäfer, golden retriver, tax, pudel.

 

Det var väldigt sent på eftermiddagen och jag tyckte det var lite underligt att den där barnfamiljen var kvar vid stranden när de borde vara hemma och grilla vid det här laget som alla andra.

Jag kopplade bort mina tankar om den lilla familjen och reste mig upp från handduken jag satt på, gick långsamt ut mot det spegelblanka vattnet. Det var inte ett dugg soligt, och det hade det inte varit på hela dagen, trots detta var det varmt och det var helt vindstilla vilket nästan gav mig en kuslig stämning.
Fötterna var snart i och då gick resten av bara farten, snart hade jag doppat mig och det bruna håret låg klistrat mot hjässan.

”Trixie! Trixie! Kom tillbaka hit!”, den blonda, unga mamman ropade på familjehunden som inte verkade så uppfostrad eftersom den fortsatte att simma ganska långt ut. Den kom närmre mig för varje rörelse den gjorde med sina tassar under vattenytan.

 

Plötsligt hördes ett skrik som skulle göra den redan kusliga stämningen till en mardrömsnatt, jag kunde till och med känna hur pupillerna vidgades och hur hjärtat skenade. Såklart riktade jag genast blicken åt det håll skriket kom ifrån, det hade kommit ifrån Trixie. Det jag såg var en hund med en blick fylld av skräck och förtvivlan. En hund som kämpade för att hålla sig vid ytan och jag förtstod ingenting av vad som hände
Att det kunde vara så att tiken bara fastnat med tassarna i sjögräs hade jag inte en tanke på, för jag visste att det var någonting annat. På grund av skriket och blicken.

Snart var det bara nosen som syntes, någonting drog den stackars lilla hunden längre och längre ned och jag kände att jag genast var tvungen att agera. Egentligen hade jag aldrig varit den modiga typen men just nu fanns det inte ens i mina tankar att fly därifrån. Det enda jag tänkte var att jag skulle rädda den där hunden.
Jag dök under ytan för att försöka få tag i hundens tassar för att dra den uppåt, väl under vattnets yta fick jag mig en syn som nästan fick mig att svimma...

 

Fortsättning följer (fick lust att vara lite elak mot er, hehe). Del 2 kommer antagligen imorgon.

Här kommer kapitel 3, har du inte läst kapitel 1, 2 & 3 kan du göra det här här & här.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

KAPITEL 4

Trots att Eric för det mesta kände sig som en dålig far till det oönskade barn han nu hade ansvar för längtade han efter att vara pappaledig. Komma bort från stressen på jobbet, vara hemma, ta det lugnt. Eller i och för sig kanske man inte kunde ta det lugnt som pappaledig, han hade ju sett hur sliten Bella såg ut. Fast han tyckte inte hon skulle klaga direkt, det hade ju varit hon som ville skaffa barn.
Han skakade tankarna ur huvudet och började åka mot jobbet. Framför sig såg han hur en av de prostituerade ungdomarna, flickan, klev in i en bil. Han ville inte tänka på vad personen i fråga hade tänkt göra med flickan.
Sedan var det som om något blixtrade till, kortslutning i hjärnan och hjärtat tog ett skutt som på en kärlekskrank tonåring när deras ögon möttes. Som i en jävla disneyfilm.
Men Eric vaknade snart upp ur sin lilla dagdröm och såg till sin förskräckelse hur hans motorhuv var intryckt i en annan bil.
Panikslaget släppte han ratten och stängde av motorn.
”Jag har sabbat min bil! Och nån annans bil! Du är en jävla idiot Eric! Hör du? Idiot, pucko, freak” tänkte han och slog huvudet mot ratten.
”Vem fan tror du att du är?!” en biffig kille klev ur bilen framför Erics. Killen hade rakad skalle, skinnväst och trasiga jeans. Han såg ut som en kille som borde fräsa runt på en HD och inte ligga och puttra i en Volvo.
”Hör du dåligt din jävla idiot?!” killen såg riktigt arg ut och Eric fällde ner fönstret, annars kanske muskelknutten skulle slå sönder rutan.
”Jag är hemskt ledsen för allt det här, jag ska självklart betala reparationen av din bil” Om man nu kunde kalla den där skrothögen för bil, den borde skickas direkt till bilskroten. Grabbarna på verkstan skulle antagligen inte kunna hålla sig för skratt när de fick reda på att de skulle reparera en så ”fin” gammal Volvo.
Trots detta såg killen ganska nöjd ut med svaret han fick och hans ansikte började ändra färg från tomatröd till en lite mer naturlig hudton.
”Men huvudsaken är ju att ingen av oss blev skadade eller hur?” sa Eric och log ett stort fejkat leende.

Eric klev ut ur bilen, hela han skakade. Han hade haft sitt körkort i 6 år och aldrig någonsin kört på nånting. Inte ens en liten mus, och ingen lyktstolpe heller för den delen. Det berodde nog på att han alltid höll sin fokus på vägen. Fast det kunde man ju lugnt säga att han inte gjort nu.
Han sneglade på killen, den unga killen, som fått honom att tappa koncentrationen helt.
Han gned sig över pannan och kände svetten rinna ner över ryggen. Det där skulle just se snyggt ut på den vita skjortan.
Han klev in i bilen igen, skrev en lapp med sin adress och gav den till mannen.
”Skicka räkningen dit”. Sedan stack han därifrån, tryckte gaspedalen i botten.
Reparationen av biljävlarna skulle kosta honom en förmögenhet, och allt var den där sabla pojkens fel! Nej förresten, vad hade pojken gjort? Han hade ju bara stått där, det var hans eget fel att det blivit såhär och ingen annans.

2 år tidigare

En stol kom flygande genom luften och Sam hann precis ducka för att inte få den på sig. Sedan slängdes alla hans ägodelar på golvet i hallen. Allt från hela hans garderob till de saker hans mamma sparat sen han var liten. Små, små sparkdräkter och skor, nallar och leksaker i en salig blandning.
Detta beteende hade hans egen mamma utfört när Sam berättat för henne att han trodde han var homosexuell.
”Försvinn! Jag vill aldrig se dig mer!”
Och med tårar i ögonen lämnade den 16 åriga pojken sitt hem, efter att ha packat ner det viktigaste i en liten väska.
Den kvällen var han nästan helt övertygad om att han aldrig skulle se sin mor igen, men det ville han ju inte heller, inte just då i alla fall. Han avskydde henne lika mycket som hon avskydde honom. Det var alltså ömsesidigt.
Därför lämnade han lägenheten med bestämda steg, utan att veta vart han skulle ta vägen eller ens vart han skulle spendera natten. Det hela slutade med att han hamnade sittandes på en bänk vid vägen mitt i staden. Den osäkra pojken såg sig omkring. En gammal gubbe låg på bänken mitt emot, den på andra sidan gatan. Han sov och hade ett typiskt uteliggar utseende med stort buskigt skägg, ett par mycket trasiga jeans, en välanvänd t-shirt som pryddes med allt från smuts till ölfläckar. Över sig, som täcke, hade han en gammal jacka och en keps med ett företagsnamn prydde huvudets rufsiga hår.
Två tomma ölflaskor låg under bänken och gubben höll krampaktigt i en vodkaflaska som var ungefär halvfull.

Sam kom ihåg allt det där så tydligt. Allt, från punkt till pricka. Att han kom ihåg hur uteliggaren var klädd, exakt hur många bilar som körde förbi dem den natten, hur den kalla vinden kändes mot huden och hur lång natten kändes. Men trots allt elände var han glad för att han inte var ensam, för att det låg en person på bänken på andra sidan vägen, en liten livsform i närheten. Han var inte helt ensam på denna jord…
Det var när gryningen kom som han träffade Ellie för första gången i sitt liv. Då trodde han först att han dragit för förhastade slutsatser om att han var bög, för Ellies utseende fick honom verkligen att tappa hakan. Och ja, hjärtat slog nog några extra slag också. Men senare hade han insett att det bara varit någonting tillfälligt för sen dess hade han aldrig känt nått för en tjej.
--------------------------------------------------------------------------------------------

Härifrån har jag inte skrivit nått mer, det tog slut lite plötsligt men hux flux bara försvann alla idéer. Tycker ni jag ska försöka hitta energin till att fortsätta eller bara lämna detta ofärdigt?

Här kommer kapitel 3, har du inte läst kapitel 1 & 2 kan du göra det här och här.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

KAPITEL 3

Sam vaknade upp av att han frös, hela kroppen skakade och han hackade tänder. När han gick upp och ut ur källaren förstod han varför. Små, små snöflingor dinglade ner från skyn.
Han drog upp dragkedjan på jackan och började gå åt ett håll, visste precis vart han skulle. Till en lugn och trevlig plats där ingen dömde eller hånade.
Medan han gick med snabba steg stirrade han på sin vänstra handled, det hade suttit ett armbandsur där en gång. Men det hade han varit tvungen att sälja när pengarna inte räckt till hyran, som han fått göra med så många andra saker.
Trots att han inte längre ägde nån klockan uppskattade han att den inte kunde vara mer än halv 7.

***

Sophia satt ensam i rummet med benvitafärgade väggar och grått betonggolv. Men som för att göra rummet mer levande hade någon hängt upp tavlor på väggarna. En gammal byrå av ek stod i ett hörn bredvid en stor guldkantad spegel.
Sophia var en mycket gammal dam, därav det rynkiga ansiktet, den tandlösa munnen, den tappade hörseln och det ständiga behovet av omvårdnad för att hålla sig vid liv.
Trots sin höga ålder hade Sophia ett ständigt mål, att vara vackrast. I det här fallet vackrast på ålderdomshemmet. Men personalen hade förstått att Sophias besatthet över att fixa till sig även höll henne på gott humör hela dagen. Därför lät de henne hållas och tvingades hjälpa tanten med allt från avancerade håruppsättningar till sminkningar.

En sköterska kom in i rummet. Den unga, pigga kvinnan som såg fräsch ut som en nyponros i sitt långa röda hår log brett mot Sophia och gick fram till henne. Överlämnade en liten lapp där det stod ”du har besök, det är Samuel, ditt barnbarn. Jag skickar in honom några minuter”.
Eftersom Sophia hade blivit döv på senare tid hade hon inte kunnat lära sig teckenspråk. Därför kommunicerade hon med personalen med hjälp av skrivandets konst.

Sam gick in i det prydliga rummet. Sophia satt som vanligt i gungstolen. Ibland undrade han om hon någonsin reste sig upp ur den där.
Hans blick granskade henne noga, hon såg äldre ut än förra gången han sett henne, hur nu det var möjligt då det bara var några veckor sen deras senaste möte.
Sophia såg tillbaka på honom med sina gråblå ögon, hennes blick var inbjudande vilket fick honom att slå sig ned bredvid henne på en ledig stol.
Där satt de och såg på varandra en liten stund, allt kändes fridfullt och lugnt. Det där var ett av de få ställen han inte kände sig stressad på. Och i samband med att han slappnade av släppte alla spänningar och han fällde de första tårarna över sin mors bortgång.
Han lade händerna för ansiktet och snyftade tyst, han skämdes inte för att han grät, inte inför Sophia.
Tystnaden, så skönt när allting var tyst. När mormor lade sin knotiga hand på hans och bara kramade om den. Hon lät honom sörja ifred, men ändå inte ensam.
Det var skönt att ha någon där, någon som visste precis hur han kände, vilken sorts smärta han upplevde.

Mormor hade redan gått igenom sorgens alla faser. För de hade ju alla vetat att Nathalie skulle dö. Hon hade haft tiden att sörja över sin dotter innan hon ens var död. Den tiden som Sam aldrig haft.

”Lilla älsklingen min, du är allt jag har kvar, låt dig inte försvinna från detta jordeliv innan jag gör det” tänkte Sophia och kramade om Sams hand.
Sedan sträckte hon sig efter anteckningsblocket som låg på det lilla bordet bredvid stolen.
”Du måste hitta någon som kan ta hand om dig” skrev hon och gav lappen till sin dotters son.
”Det ordnar sig mormor, det ordnar sig, var inte orolig” skrev han tillbaka.
Han ljög, såsom han ljugit för så många andra.
”Jag mår bra, jag lovar”, ”Jag klarar mig finfint”, ”Nej, klart jag inte har ont om pengar”. Allt man sa för att inte lägga över sina problem på någon annan. Vita lögner. Folk mådde ibland bättre av att få höra en lögn än en sanning, för sanningen var alltid så mycket svårare att stå ut med.

***
När Sam var på väg tillbaka till källaren fick han syn på Ellie, hon satt på trottoaren och väntade på att någon av bilarna skulle stanna och plocka upp henne.
Det skulle inte dröja länge, det var han nästan hundra procent säker på.
Sam drog en suck, Ellie var såklart alltid populärast. Men visst fanns det gamla uttråkade familjefarsor som tände på unga killar och inte vågade gå ut med sin homosexuallitet.
Han satte sig på trottoarkanten och blicken fastnade på en kritvit Toyota som gled över asfalten. Som en vit galopperande springare.

Här kommer kapitel 2, har du inte läst kapitel 1 kan du göra det här.
-----------------------------------------------------------------------------------------

Kapitel 2

Ett till synes mycket normalt och ospeciellt hus byggt i tegel låg mycket nära staden. Så nära att man kunde höra och se dess nattliga ljud och ljus. Ett mycket eftertraktat ställe att bo på trots att husen var små radhus med endast en liten trädgård.
Sovrummet i huset var modernt och stilrent inrett, en säng som var stor och rymlig var rummets huvudpunkt. Sängöverkastet var vitt med små rosa blommor på och det fanns minst fem kuddar i sängen. Det var mörkt i rummet nu men snart tändes en lampa och Eric lade kudden över huvudet när ett upprört bebisvrål fyllde det tidigare knäpptysta huset.
”Älskling, kan du ta hand om det?” frågade han.
”Jag är ju på väg” svarade kvinnan bredvid, hon som tänt lampan, och reste sig upp för att gå och trösta barnet.
Eric hade antagligen inte tillräckligt bra tålamod för att vara pappa. Men han fick väl skylla på sin ålder, han var ju ändå bara 24.
Det var Bella som hade velat skaffa barn och han hade inte direkt haft något att säga till om. Försök inte säga nej när en 30 årig kvinna frågar om du vill ha barn med henne.
Bella visste att Eric bara skulle bli på dåligt humör om hon började ifrågasätta varför inte han kunde gå och trösta deras dotter. Det var därför hon alltid gick upp, kämpade med att gå upp, varje gång lillan skrek. 

Det var överskattat att säga att Eric gillade det liv han levde. Det falska lilla liv han levde. Ibland kände han sig bara som Bellas lilla boytoy. Som om hon bara hade gift sig med honom som ett bevis på att kvinnor i hennes ålder kunde få tag på unga oh snygga killar.
Fast trots detta älskade han henne och han visste att hon älskade honom tillbaka. De var ju gifta för guds skull, klart de älskade varandra.

Eric vred sig i sängen, lade sig och stirrade på väckarklockan, den var bara halv 5. Alltså skulle han bara kunna sova minst en och en halv timme till innan det var dags att gå upp till jobbet.

Den grå och tråkiga väckarklockan började tjuta som ett bilalarm när minuterna tickat sig fram till 06.00.
”Stäng av! Lilly kommer vakna igen!” väste Bella irriterat och puttade till Eric.
”Jaja” mumlade han, sedan sträckte han fram en hand mot väckarklockan och slog till avstängningsknappen.
’dusch’ tänkte han och drog bara på sig ett par svarta boxers innan han gick in i badrummet. Väl där åkte de av igen och han skyndade sig in i duschen.
Han visste att man borde duscha kallt på morgonen för att vakna till ordentligt men han kunde inte låta bli att dra upp temperaturen på 35, 37, 38 grader. Nej nu fick det räcka. Han älskade den brännande känslan när det heta vattnet rann ner för kroppen,, blötte det kolsvarta håret och gjorde fingertopparna till russin.
Det var svårt att låta bli att duscha riktigt länge när det var så skönt, så härligt att han nästan somnade stående, som en häst. Men någonstans mitt i sitt duschande insåg han att det var dags att ta sig till jobbet, vakna upp ur drömmen och bege sig till den grymma verkligheten.

Han arbetade med IT, hade väl ungefär samma jobb som 60% av jordens övriga befolkning. Nejvars, så gott om folk var det inte som jobbade med datorer.
Eric virade handduken runt sig och gick ut i vardagsrummet medan han torkade bort vattendropparna från kroppen.
Blicken gled mot fönstret. Utanför var det alltid liv och rörelse, i alla fall den här tiden på dagen. Bilkön in till staden var lika lång som vanligt. Alla skulle såklart till jobbet.
Han studerade världen utanför mycket noga. En lite längre bit bort på vägen befann sig ett par ungdomar, båda ganska lättklädda trots kylan. De kunde lika gärna ha på sig en tröja där det stod ”Prostituerad” på, för så väl syntes det. Han tyckte synd om stackarna, de kunde inte vara över 18.

När Eric släppt blicken från fönstret dröjde det inte länge innan han var påklädd och klar. En vit skjorta och ett par jeans, och så skinnjackan över förstås, täckte hans kropp en dag som denna. Någon frukost åt han inte hemma, vad var det för mening med det när han kunde dricka sin kopp kaffe vid skrivbordet?
Med trötta steg gick han ut i garaget och låste upp sin kritvita Toyota.

Jag vet att ni säkert kommer tycka jag är jättejobbig nu men jag vill väldigt gärna att ni läser hela det här inlägget. Jag kollade igenom vad jag hade för noveller/berättelser på datan, det är en hel del kan jag säga. Många har jag bara börjat på, ofta har jag tänkt "åh, det här kommer bli jättebra, jag kommer kunna skriva en hel bok av den här idén" men allting tar slut, fantasin tar alltid slut och jag kommer på en annan idé som jag tycker är bättre, detta leder till en massor ofärdiga projekt.
Jag kommer nu lägga upp en novell (eller nått) som jag började på i somras och skrev massor på men sedan tog idéerna slut. Tänkte lägga upp den här för att se vad ni tycker om den. Hoppas ni orkar läsa. Gillar ni den så kanske jag ska försöka hitta energi till att fortsätta med den.
Jag kommer lägga upp kapitel för kapitel i var sitt inlägg nu (det är 4 kapitel), detta för att ett inlägg inte ska bli sådär fruktansvärt långt.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kapitel 1

Oktobernattens mörker hade precis lagt sig över staden. En trasig gatlykta blinkade och verkade inte kunna bestämma sig för om den skulle lysa eller ej.
Samuel drog skinnjackan tätare runt kroppen och gick med långsamma steg över asfalten. Hjärtat satt i halsgropen och benen kändes ostadiga. Men trots kylan och det faktum att hans jeans var trasiga var det inte därför benen skakade.

Han hade känt detta på sig länge, men nu visste han. Sakta drog han handen genom sitt mörkbruna hår, sedan tog han några djupa andetag innan han gick upp till lägenheten. Dörren var öppen som den alltid var och han gick in. Det såg ut som det alltid gjort där inne.
Skräp överallt, tomma ölburkar, gamla pizzakartonger och trasiga strumpor var bara en bråkdel av all skit som dekorerade hallmattan.
Den fräna doften av nikotin, spyor och avlopp skulle avskräcka en kloakråtta. Men Sam hade vant sig vid den lukten. Den här gången fanns det dock en annan lukt där som gjorde att han inte vågade ta sig längre in i lägenheten. Han var rädd, trots att den här bostaden varit hans hem sen den dag han föddes.
Istället backade han ut igen, stängde dörren efter sig och gled ner på golvet med ryggen lutad mot dörren. Han halade upp sin iPhone ur fickan och lyckades ringa ett telefonsamtal. 112, han visste inte vart han annars skulle ringa.
Som tur var sa den unga kvinnan i luren att hon skulle skicka dit någon direkt och mobilen trycktes ner i fickan igen.
Nu var han ensam, helt ensam..

När Sam suttit där i exakt 20 minuter, utan att fälla en endaste liten tår, dök ett par biffiga män upp. Han flyttade på sig för att släppa in dem och när de klivit in i soptunnan reste han sig upp och gick. Orkade inte se sin enda trygghet försvinna.

Sam lyckades stappla sig iväg. Även om man inte trott att det kunde bli mörkare så hade faktum blivit undantag.
Han satte sig på trottoarkanten. Det var allt som fan och han önskade att nån av hans stamkunder skulle komma förbi och plocka upp honom. Det skulle vara skönt att spendera natten inne. I en bil, lägenhet, hus eller… tält, spelade ingen roll, bara han slapp frysa.
Fast det såg inte så ljust ut, inte en bil i sikte, så han skulle garanterat få spendera hela natten där ute. Lägenheten tänkte han i alla fall inte gå tillbaka till.

Ett par jordgubbsröda stövlar med stilettklackar satte sig plötsligt ner bredvid Sam på trottoarkanten. Han avlägsnade blicken från stövlarna och såg upp på flickans ansikte istället. Ellie var hans bästa och mest trogna kompis. Hon var ett par år yngre än honom och hon tjänade betydligt mer också. För hon hade ju samma ”jobb” som honom.
Fast det var nog inte så konstigt att hon tjänade mer. Ellie hade långt blont hår uppsatt i två tofsar, ett par mörkbruna ögon som pryddes av långa rådjursögonfransar. På sig hade hon, förutom de röda stövlarna, en svart tajt kjol och en röd bh. För att inte frysa bar hon sin mosters gamla minkpäls över.
Hon lade en arm runt Sam och kramade om honom.
”aww honey, har det hänt nu?”
”Stick, det här är min gata, du kommer sno mina kunder” sa han surt och puttade bort hennes arm.
”Var inte larvig, vilka kunder syftar du på om jag får fråga?” Ellie kollade sig runt.
”Här är fasen mindre folk än i kyrkan” fortsatte hon.
”Om du inte har tänkt gå kan du väl i alla fall hålla käften?!”

Ellie satt tyst en stund innan hon reste sig upp och Sam förväntade sig att hon skulle gå tillbaka till ”sin” gata men istället tog hon tag i hans arm.
”Kom, jag vet ett ställe vi kan slagga inatt” sa hon och utan protester reste sig Sam upp och följde med Ellie genom mörka gränder och förbi skumma hus.
”Är du säker på att vi är på väg åt rätt håll?” frågade han.
Ellie svarade inte och de hamnade i en källare.
”Min moster låter mig inte bo i hennes lägenhet men i källaren som hon också äger får jag sova” sa hon och sköt upp dörren.
Sam övervägde nästan att sova utomhus när han fick syn på alla de spindelnät som satt fast på både väggar och tak. I källaren fanns även massor skräp, saker överallt. Fast på något sett fick allt skräpet det att se mer hemtrevligt ut. Det var bättre än en tom källare där man såg allt som kunde tänkas gömma sig i de mörka hörnen.
När hans blick fortsatte svepa över rummet såg han en soffa, det fick honom att bestämma sig för att han skulle stanna där över natten. Därför sprang han genast och lade sig i den.
Ellie lade sig bredvid honom, drog av sig sin minkpäls och placerade den över dem båda, som ett täcke.
Och när Sam klarat av att ignorera spindelnäten somnade han med armarna runt Ellies spinkiga kropp.

Skrev just klart en novell jag började med igår. Dock blev jag inte nöjd med den..i alla fall inte med slutet. Men här kommer den i alla fall, hoppas ni vill läsa den ändå. Ni får gärna säga till om ni hittar några stavfel eller liknande i den, har inte läst igenom den så noga själv.

”Kom igen, jag vet ändå att du inte kommer göra det..” sa hon men han kunde ändå höra hur hon darrade på rösten. Hon var rädd för honom vilket fick honom att känna sig överlägsen.
”Kommer jag inte?” frågade han och klev fram några steg så han inte var mer än någon decimeter ifrån henne.
Han tryckte ljuddämparen mot hennes käke och hon skrek till.
”Tvivlar du fortfarande på att jag ska göra det?” viskade han och tog ett grepp om hennes midja.
”Släpp mig!” skrek hon och lyckades ta sig ur hans grepp.
”Du är sinnessjuk!” fortsatte hon skrika. ”Du kan inte skjuta mig fattar du väl? Inte din egen syster..”
hon darrade ännu mer på rösten nu när hon tryckte sig mot närmsta vägg och drog med händerna över den som för att hitta ett dörrhandtag för att kunna ta sig ut därifrån.

”Vi kan ta oss igenom det här tillsammans..” försökte hon ”bara du sänker vapnet” sa hon.
”NEJ!” skrek han. ”Jag måste göra det här, det är det enda sättet för mig att bli fri” fortsatte han. Han älskade sin syster men han var tvungen att göra det, annars skulle han aldrig få det liv som han alltid drömt om utan istället spendera resten av livet i en madrasserad cell.

Nicky sjönk ner på knä och såg bedjande upp på honom, tårarna rann ner för hennes solbrända kind. En del av honom ville bara krama om henne, säga att han självklart inte skulle göra det. Men den andra delen av honom skulle aldrig kunna förlåta henne för det hon gjort mot honom och som han visste hon skulle göra om ifall han inte dödade henne.
”Snälla Nick..gör det inte..” pep hon när han riktade vapnet mot henne igen.
”Jag älskar dig” sedan slöt han ögonen efter att ha sett till att vapnet var riktat precis mot henne och tryckte långsamt in avtryckaren. Skottet hördes inte väl alls men Nicky dog direkt. Kulan hade trängt in i hennes bröstkorg och antagligen träffat hjärtat, för inom någon minut var hon stendöd.

Han stod kvar som förstenad, såg det mörkröda blodet färga hela hennes vita t-shirt. Hennes blå ögon var vidöppna.
Ett duns hördes när Nick släppte vapnet, sakta, sakta gick han fram till den livlösa kroppen och satte sig på huk bredvid den 25 åriga kvinnokroppen. ”Förlåt..” sa han och kunde inte hålla tårarna inne. Han böjde sig ner och tryckte in ansiktet i hennes mörkbruna hår.
När han satte sig rakt igen insåg han plötsligt vad han faktiskt hade gjort. Tårarna rann ner över hans kinder. Varför hade han gjort det? För att vinna tillbaka sin frihet, men vad skulle han med frihet till om han inte hade henne? Vad skulle han få för liv om han inte hade henne?
Livet var inte värt att slösa någon tid på att leva, gick det nu upp för honom. Det hade varit fruktansvärt att leva instängd när Nicky var i livet men det skulle bli nog så fruktansvärt att leva ett liv i frihet utan henne.
Därför tvekade han inte en sekund utan sträckte sig efter vapnet, lade sig ned bredvid Nicky och tryckte pistolen mot sin panna, sedan tryckte han av.

Där låg de nu, tvillingparet Nick och Nicky. Påväg in i en annan värld, en värld utan konflikter och problem..

[Inspirerad av TV- Serien Queer as folk]

Den välskapta kroppen vred sig i sängen när solen sken in genom rullgardinen. Han drog en djup suck när han märkte att någon låg bredvid honom i den gigantiska sängen. Han öppnade ögonen och såg på killen som fortfarande såg ut att sova.
”Är du fortfarande kvar?” frågade han och han fick bara ett mumlande som svar.
”STICK!” sa han och puttade ner killen från sängen. ”Och stäng dörren efter dig..”.

 

Killen blängde på honom och drog sedan på sig kläderna ”Nu fattar jag varför du inte ligger med samma kille fler gånger än en Jake” sa han och gick ut i hallen och snart hördes ytterdörren smällas igen.
Jake vred sig så att han låg på mage i sängen, drog av sig täcket lite, det var förvånansvärt varmt i lägenheten. Sedan sträckte han sig efter cigarettpaketet som vilade på hans nattduksbord och snart drog han några djupa bloss.

Efter att ha legat där ett tag sträckte han på sig och lyckades ta sig upp ur sängen. Traskade med tunga steg ut i köket och öppnade kylskåpet. Han hällde upp ett stort glas juice och svalde ett par alvedon. Den perfekta kombinationen mot baksmälla, speciellt om man hällde i en liten skvätt vodka också, men det struntade han i nu. Han skulle ju faktiskt jobba..

 

-----------------------------------------------------------------------------------

Lake satte sig på trottoar kanten och gäspade stort. Såhär började varje morgon. Sitta där vid vägkanten och vänta på gubbarna som körde till jobbet och kanske, om han hade tur, skulle stanna och vilja spendera några minuter tillsammans med honom.

Det var i alla fall sommar och varmt nu så då gick affärerna bättre pågrund av att man då kunde vara lite mer lättklädd. Han hade på sig ett par jeansshorts och en uppknäppt gammal skjorta. Han hade inte direkt råd med att köpa nya kläder när allt gick åt till hyra, medicin och ibland mat.
Han såg sig omkring och nynnade på en melodi medan han satt där. Det var hans kontor kunde man säga. Han brukade säga något i stil med ”Please, step into my office” när någon kompis kom dit på besök.

Plötsligt kom ett par röda högklackade stövlar och satte sig ned bredvid honom, det var Trish såklart. ”Det här är faktiskt min arbetsplats..kom inte hit och skräm iväg kunderna” sa han skämtsamt och knuffade till Trish i sidan.

[FORTSÄTTNING FÖLJER]

Japp, här kommer den. Har mest skrivit ner den lite fort och säkert ganska slarvigt. Men egentligen har jag ingen ork. Skrev mest ner den för att det ofta blir så att jag får idéer men sen orkar jag inte skriva ner dem och så försvinner dem.
Det här är alltså en liten del av en idé jag fått. Kan ju berätta vad som har hänt innan för att ni ska förstå lite bättre:
Katherine har flyttat till det land (det hon tror är ett land) där hennes trolovade Edward bor och de har gift sig med varandra. De älskar varandra men det är någonting som är lite konstigt. Katherine får inte gå utanför slottsgården. I denna del sitter hon på sitt rum i det stora slottet..

WHAT`S ON THE INSIDE?– en del i en berättelse om en värld som endast finns i mitt huvud, än så länge.

En svart gräslig fågel med en grov näbb och ett skriande oljud till läte slog sig ner på fönsterbrädan utanför Katherines fönster.
Den skrek högt och Katherine som satt inne och läste stördes av dess väsen och gick därför fram till fönstret och öppnade det, men fågeln satt kvar på fönsterbrädan.
”Dumma kråka, försvinn” sa hon och viftade med sina långa späda armar.
”Ers höghet, sluta..detta gör allt bara värre”, de orden kom från kråkans näbb och Katherine ryggade tillbaka.
”Kan du tala?” frågade hon och fick med nöd och näppe fram orden.
”Det kan vi alla” sa han.
”Alla? Vadå alla?” frågade hon lite nyfiket och lade sitt välskapta huvud på sned.
”Allt som är levande i det här landet kan tala” sa kråkan och sträckte lite stolt på sig.
”Nej” sa den nyblivna drottningen bestämt. ”Så är det inte, jag har visserligen aldrig varit utanför slottsområdet men vi har flera djur här inne, fåglar, katter, hundar, hästar. Inga av dem kan tala” sa hon.
”De är förtrollade din dumbom” sa kråkan och sträckte ut sina vingar och suckade tungt. ”Varför fick just jag ta det här skitjobbet?” mumlade han för sig själv.

 

”vänta nu lite din konstiga lilla kråka” sa Katherine. ”Varför kom du hit bara för att berätta att ni kan tala?” frågade hon och struntade i det där han sa om att djuren på slottet blivit förtrollade. Hon hade så många frågor och hon kunde ju självklart inte ställa alla frågorna på en gång. Den unga drottningen verkade få hålla sig till tåls för en gång skull.

 

Kråkan verkade uppenbart trött på henne just nu men han skulle allt få svara på hennes frågor om han skulle komma till saken någon gång.
”vi..behöver din hjälp” sa kråkan och suckade. ”vad vi nu skulle kunna få för hjälp av dig” sa han och himlade med ögonen.
”vad behöver ni hjälp med?” frågade Katherine och försökte lugna ner sig. Hon satte sig ner på närmsta stol och såg på kråkan. ”Jag lyssnar” sa hon.

 

”Älskling! Till vem är det du talar?”, när dörren slogs upp var kråkan borta och Katherine vände blicken mot sin make.
”Ingen, blott mig själv i min bittra ensamhet” sa hon. Hon brukade inte tala så vackert och adligt annars men när hon var med Edward gjorde hon det, bara för att han pratade på det sättet.
Edward log mot henne och hans kastanjebruna ögon skimrade som bara den. Han gick fram till henne och lade armarna runt henne. ”Du skall icke behöva vara ensam min kära” sa han och Katherine lade försiktigt huvudet mot hans bröstkorg.
Hon hade, som många andra kvinnor bländats av hans skönhet men det var henne han hade valt. Dock såg hon inte så dålig ut själv anade hon, med sitt långa, långa mörkbruna hår som låg i korkskruvar över hennes axlar, och hennes grönskimrande ögon.

 

”Vad har jag sagt om att du inte ska öppna fönstret?” frågade Edward och släppte henne. Sedan gick han fram till fönstret och stängde det.
Katherine kunde tydligt höra kråkan kraxa utanför. Djuren kunde alltså låta som vanliga djur, men de kunde prata också? Det verkade ju helt otroligt. Hon hade alltid velat fråga en häst hur det kändes att ha någon som satt uppe på deras rygg. Nu skulle hon kunna fråga nått sånt, hon skulle kunna fråga vilket djur som helst, vad som helst om hon bara kunde lyckas ta sig utanför slottsområdet.
”Du får inte ha fönstret öppet, har jag inte berättat om alla hemska odjur det finns utanför vårat trygga hem?” frågade han.
”Jo det har du..” sa hon men lyssnade inte så mycket utan hörde bara kråkans kraxande ljud utifrån, hon blev nästan orolig. Tänk om någonting allvarligt hänt, med djuren i skogen och hon var den som de ville ha hjälp utav.
En sak var hon helt säker på, hon skulle försöka ta sig utanför slottsområdet obemärkt och tyst för att få veta vad det egentligen var som pågick där utanför, i den riktiga världen.

 

To be continued..

Bilden är lånad från: http://iloapp.faglarnasmalmo.se/

KOMMENTERA GÄRNA :)

Kanske borde förklara mig lite först. Jag gillar verkligen inte dikter, vet inte varför jag inte gör det det bara är så av nån konstig anledning. Därför skriver jag en dikt bara för att vara lite ironisk..

Diktanalys plågan

Diktanalys på Svenskan idag
Det är inte kul tycker jag
Väldigt onödigt likaså
Kan vi inte bara få gå?

 

Ida och Carro suckar
Jag huvudet i bordet dunkar
Man känner sig onaturligt seg
Hjärnan blir som en kletig deg

 

En dikt ska faktiskt rimma
Annars kommer den inte glimma
Nu äntligen får vi springa
Hoppas vi äta hinna innan klockan ringa.

-----------------------------------------------------------
Jag vet att min dikt är oerhört svårtolkad, därför får ni gärna göra en diktanalys på den.

Okej, här kommer en till novell, som säkert bara Sandra kommer läsa xD men aja. Det spelar ingen roll för den är ändå bara konstig. Skrev ihop den ganska fort.

VAMPIRE DREAMS

Mörkret hade fallit för en stund sedan och vinden ven i den vita gardinen, ett fönster på den översta våningen var öppet.
Himlen var mörk som sot och inga stjärnor syntes till. Det var bara den stora fullmånen som syntes i skyn.

Vera gick ut på balkongen endast iförd nattsärken. Trots detta frös hon inte alls. Hon slöt ögonen och drömde sig bort för några minuter.
När hon öppnade ögonen igen och såg ner över balkongräcket fick hon syn på en blek figur. Han såg upp mot henne också.
”Vem är du?” frågade hon. Han var klädd i en lång skinnkappa, en grå t-shirt och ett par jeans. Hon var säker på att hon aldrig sett honom förut.
”Den du vill att jag ska vara...” sa han med en röst som fick Veras hjärta att ta ett litet skutt. Hon hade aldrig hört någon prata sådär vackert och förföriskt förut.

Tur att månen sken och lyste upp marken nedanför henne så hon kunde se den där mannen. Varför var han där? Vad hade fått honom att gå till hennes hus när han inte ens kände henne?

Mannen gick lite närmre fönstret och drog handen genom sitt mörkbruna hår, och nu kunde hon se att han hade klarblå ögon, de lyste nästintill upp natten.
”Vem är du?” frågade hon återigen med en röst som lät krävande, hon ville ju veta vem han var och vad han gjorde vid hennes hus.
”Jag är en vampyr” sa han med en helt neutral röst, som om det inte var nått konstigt alls. Han skulle lika gärna kunnat säga att han var man, för han sa det som om hon skulle kunnat se det på honom.
Fast hon kanske kunde se det på honom om hon tänkte efter. Den där otroligt bleka hyn och den svarta kappan fick honom att se mer död än levande ut.
”Får jag komma in?” frågade han med samma förföriska röst och såg på henne med sina glittrande ögon. Veras ögon ändrade färg och fick samma färg som hans i några sekunder.
”Ja..” sa hon och han log triumferande och gick mot dörren. Hon slank in i huset igen och gick ner på den första våningen.

Som om hon vore en robot styrd av någon osynlig kraft öppnade hon dörren och backade lite för att han skulle kunna gå in. Men den bleka mannen log bara ”Du måste bjuda in mig” sa han.
”Kom in…” sa hon mekaniskt och vampyren klev in.

Hon hade fortfarande bara det vita nattlinnet på sig när han gick runt på nedervåningen, som om han hade varit där tusentals gånger.
Sedan vände han blicken mot Vera igen och drog av sig sin kolsvarta kappa, lade den lite fint på soffans kant.
Vera drog handen genom sitt blonda hår när han iakttog henne med sin himmelsblå blick, det kändes som om den kunde tränga igenom allt från kläder till sten.
Och en sten såg hon antagligen ut som när hon stod där, som förhäxad.
Mannen klev fram till henne och drog sina långa fingrar igenom hennes hår, de var skönt så hon slöt ögonen.
Plötsligt hörde hon ett dunkande ljud, det var fönstret på övervåningen som hade blåst igen. Hon vände sig hastigt om för att försäkra sig om att det inte var någon fara innan hon vände blicken mot mannen istället.

Hon hade nog inte riktigt förstått än att det var en vampyr han var. En vampyr var ett rovdjur, som endast överlevde om det fick i sig blod. Och helst människoblod.
Därför reagerade hon knappt när han drog dina iskalla fingrar mot pulsådern på sidan av halsen.
”Du är otroligt vacker…” mumlade han och det gick en rysning genom hela hennes kropp. Hon visste inte ens vad mannen hette och ändå kändes det som om hon hade känt honom hur länge som hels. Vilket kanske berodde på att han hade använt sina magiska ögon på henne.

”Vad heter du?” frågade hon lite stelt och han flinade.
”Daniel” svarade han och Vera försökte att inte skratta. En vampyr som hette Daniel… det kändes inte riktigt som ett vampyrnamn.
”Mitt namn spelar egentligen ingen roll..för du kommer glömma att jag ens varit här när jag har gjort det jag kom hit för att göra” sa vampyren och Vera blev plötsligt förskräckt. Hon förstod nog vad det var han kom dit för att göra. Ändå frågade hon:
”Vad kom du hit för att göra?” och kände hans kalla hand vilandes på hennes midja.
”Det här…” mumlade han förföriskt och när hans huggtänder dök upp drog han dem försiktigt över halsen på henne, sedan gled de lätt som knivar genom hennes hud och hon kände hur hon blev kallare och kallare, medan vampyren bara blev varmare, på grund av hennes kroppsvarma blod.

Ju mer hon försökte dra sig bort ifrån honom desto svagare kände hon sig och snart kändes det som om han hade sugit ut allt blod ur hennes nätta kropp.

***

Vera vaknade med ett ryck.
”Vad är det älskling? Drömde du en mardröm?” mumlade någon bredvid henne. Vera kände sig kall och såg att fönstret stod på glänt. Den vita gardinen fladdrade. Men någonting varmt låg tätt intill henne, hon vände sig om mot honom. Den där lite bleka huden, det mörkbruna håret och de himmelsblå ögonen var precis bredvid henne.
Hon bara log och sa: ”Jag drömde om en vampyr”

Jag har blivit medlem på en sida som heter dikta.se. Där kan man lägga upp främst dikter (jag kan verkligen inte med dikter dock) men också noveller. Fast jag har bara lagt upp 2 stycken än. Om nån som läser det här också är medlem så får ni gärna kolla in på min sida där, jag heter Goldenbird.

Men aja, på grund av det så tänkte jag lägga ut en novell jag skrivit, för ganska länge sedan dock. Men hoppas ni tycker den är bra, själv tycker jag inte om den xD men nån gång måste man väl våga göra bort sig. Här kommer den i alla fall, den är väldigt lång så jag tvivlar på att nån kommer orka läsa den..

---

Jag kommer aldrig glömma den där sommaren. En ”skitsommar” kallade dock min mamma den. Och visst var det som om man befann sig mitt inne i Afrikas regnskog när skyfallen kom plötsligt och oväntat vilket fick de flesta att hålla sig inne. Speciellt varmt hade det inte heller varit och många av mina kompisar hade flytt utomlands med sina familjer för att få någon solbränna överhuvudtaget. Nu undrar ni kanske varför den sommaren var den bästa jag varit med om? Jo, för det var den sommaren jag träffade Nick.
Jag kan fortfarande drömma mig tillbaka till den dagen vi träffades, den dagen då jag såg de där förtrollande kastanjebruna ögonen som bara glittrade. Och jag kommer ihåg vartända ögonblick av det, tiden kan aldrig få mig
att glömma den dagen..

***
Vädret var lika isande kallt och det var blött överallt, fastän det var min födelsedag. Jag som hade bestämt att vädret skulle bli fint. Men egentligen spelade det ju ingen roll. Vi skulle ändå vara inne.
Jag hade bjudit dit mitt kompisgäng. En liten skara med vänner bara. Så någon suparfest skulle det inte bli. Någon tog väl med sig några öl dit men inget annat förhoppningsvis. Förutom presenter till mig såklart.
”Oliver älskling, vi går då”, min mammas gälla röst hördes nerifrån hallen.
Jag nickade ”Ja, stick med er” svarade jag och skrattade lågt.
”Ha det så kul då, sno inte min öl för allt i världen” muttrade pappa, men särskilt sträng lät han ändå inte på rösten. Han hade väl lärt sig att dagens ungdomar gjorde vad de ville och att föräldrarna inte hade någonting att säga till om.

Någon halvtimma gick innan kompisarna började droppa in. Precis i rätt tid kom de. Jag stod då vid spisen och lät tacofärsen bli brun istället för rosa. Jag hade inte gjort så jättemycket med mitt utseende, men det behövdes oftast inte. Bara ta lite vax och dra den svarta luggen åt sidan och sedan klä på sig. Dagen till ära hade jag ett par mörka jeans och en vit skjorta. Ärmarna var uppkavlade över armbågarna och ett skottskrutigt förkläde hängande runt min hals, det var egentligen min mammas.

Köket låg innanför den otroligt korta hallen och när det ringde på dörren gick jag och öppnade. Där stod hela min kompisskara, men inte fyra killar som jag väntat mig utan 5. Jag lutade mig lite åt höger för att få en skymt av den femte killen men blev genast överröst med kramar och presenter. ”eh..tack” sa jag och tog emot dem, dock var jag mer intresserad av vem den där killen var. När de alla kommit innanför den vita dörren som var lite repig och ful så kunde jag se mer hur killen såg ut. Lång och snygg, det var de första tankar som gick igenom mitt huvud.
Ian, en av mina bästa kompisar kom fram till mig och gav mig en vänskaplig klapp på axeln.
”Grattis Ollie! du..jag tog med min kusin Niklas, hoppas det inte gör något” sa han. Jag hatade när han kallade mig Ollie men nu var jag så koncentrerad på hans kusin att jag inte tänkte på det.
”Nejdå, det gör ingenting alls” lyckades jag få ur mig och nickade mot killen innan jag lade ner mina presenter på bordet i vardagsrummet och gick in i köket igen, kände hur benen darrade, vad var det med mig egentligen?
”eh, kom in ni” sa jag som automatiskt och sträckte mig efter skålen att ha köttfärsen i, den stod nämligen i skåpet som var ganska högt upp, för högt för mig i alla fall. Koncentrerad som jag var på att få ner skålen ryckte jag till när jag hörde en obekant röst bakom mig. ”Behöver du hjälp?”, utan att vända mig om förstod jag vem det var och jag nickade bara och flyttade mig sedan. Niklas behövde knappt sträcka sig upp för att få ner skålen och gav den sedan till mig med ett leende på läpparna.
”Tack..” fick jag ur mig med en röst som säkert lät hur darrig som helst. Niklas nickade bara innan han gick tillbaka till de andra som hade slagit sig ner i vardagsrummet där den stora svarta soffan hörnsoffan och de två fotöljerna stod som statyer framför den vita fondväggen. Jag följde honom med blicken när han gick tillbaka och jag fastnade på hans nacke, hans mörkbruna hår låg lite spretigt och den ljusa nacken såg så len och mjuk ut att jag nästan ville röra vid den.
Jag var snart klar med maten och ställde fram allting på bordet. Sedan ropade jag bara på de andra, och de slog sig ner vid bordet, jag fick ta platsen som blev över, nämligen platsen mitt emot Niklas. Jag undrade hur jag skulle kunna låta bli att se på honom hela tiden, hur jag skulle kunna låta bli att nudda hans fot med min under bordet, hur jag skulle kunna låta bli att rodna. Men jag försökte att inte låtsas om någonting.

Det var väl som jag visste. När alla hade ätit klart och vi började duka av så hade jag gjort allt det där som jag visste att jag inte skulle kunna låta bli att göra. Jag hade rört vid hans fot till och med men låtsats att det var en olyckshändelse, ”självsäker” som jag var.

***
När alla paket var öppnade så satt vi alla där i vardagsrummet. Jag hade slagit mig ner i soffan och bara av en händelse råkat hamna så tätt intill Niklas att det fått blodet att koka i mina ådror. Vi satt mest och pratade, eller de andra satt mest och pratade snarare, för jag var så upptagen med att i hemlighet snegla på Niklas, jag kunde nog hela hans utseende utantill nu. Det mörkbruna håret som var busigt ruffsigt och som lockade sig lite i nacken på honom. Hans ögon var även de bruna med en så intensiv blick att den nästan fått mig att ramla av stolen när vi satt vid bordet och åt förut. Han var ganska muskulös, det var i alla fall vad jag fantiserade om att han var under den där ljusgråa t-shirten. Hans hy var relativt ljus, men inte så att han såg blek ut, det passade honom snarare.

Medan jag satt där tryckte någon en öl i handen på mig, det var Micke.
”Du ser lite trött ut” sa han och jag som var inne i mina egna fantasier såg lite förvånat på honom. ”eh..va?”.
Micke skrattade bara ”Du ser trött ut” upprepade han och jag nickade lite och öppnade ölen.
”Jo, kanske lite” ljög jag. Han trodde säkert jag var trött för att jag knappt sa någonting då jag prata en hel del annars. Men jag hade ju en anledning nu, och den anledningen var att jag satt så nära Niklas att våra knän nästan nuddade varandra.
Tiden gick och jag hade bälgat i mig två öl, vilket säkert var mindre än vad de andra hade men jag började ändå känna mig lite halvfull. Och varje gång jag såg på Niklas blev han snyggare och snyggare. Jag kanske inbillade mig men det kändes som om han flyttade sig närmare mig och då nuddade våra kroppar varandra vilket nästan fick mig att svimma.

Så plötsligt kom jag på att jag ju hade en efterrätt, Niklas hade fått mig att glömma allt, egentligen var det kanske lite för sent för att äta efterrätt då det gått flera timmar sedan vi åt den riktiga maten men jag reste mig ändå ur soffan men ramlade tillbaka, dock inte på samma plats utan i Niklas knä. ”ops hur gick det?” frågade Niklas med ett litet belåtet flin på läpparna och lade händerna på mina höfter.
”bra” fick jag ur mig och lyckades ta mig upp ur hans knä. ”Nån som vill ha efterrätt ?” frågade jag och lyckades ta mig fram till kylen fast på ganska vingliga ben. Men ingen verkade särskilt sugen på efterrätt just nu så mina föräldrar fick väl äta upp den när de kom hem.

Det var lite sådär halvrörigt ända tills någon bestämde isg för att de borde dra sig hemmåt. Såklart gjorde det mig ledsen, jag ville ju fortsätta se på Niklas men antog att det skulle dröja innan Ians kusin var där på besök igen. Jag visste ju ingenting om honom, visste inte vart han bodde egentligen eller nått sådant. Därför såg jag säkert ganska moloken ut när mina kompisar stod vid dörren och försökte dra på sig skorna, det var ganska roligt att se på när ett gäng lite halvfulla killar skulle klä på sig. Dock lade jag såklart direkt märke till att Niklas inte klädde på sig.
”Jag kommer strax.” sa han till Ian och tog sedan tag runt min handled. Jag hade ingen aning om vad som hände men han drog i alla fall mig med sig mot vardagsrummet igen, och jag som blev helt salig så fort han var nära mig följde såklart med utan att klaga.
När vi var utom synhåll för de andra släppte Niklas min hand och log mot mig.
”Jag skulle gärna vilja ha ditt mobilnummer..om det inte är för mycket begärt?” frågade han med samma mjuka vackra röst som alltid.
Jag sprack upp i ett stort leende och nickade ”Visst, självklart” sa jag men kom inte ihåg mitt nummer just då, vilket kanske var ganska uppenbart. Men istället för att fråga en gång till så gick Niklas närmare mig. Hans hand virades runt min nacke och sen, sen kom det bästa. Hans ljusrosa läppar trycktes mot mina vilket jag inte var beredd på och ryckte till lite men sedan tryckte jag mig lite mot honom, jag ville ju inte att han skulle missuppfatta det hela och tro att jag inte ville kyssa honom, för det ville jag ju, klart jag ville. Jag lade mina händer på hans midja och sådär stod vi ett tag tills Niklas drog sig bort lite. Han log brett mot mig och gick sedan bort ifrån mig, när han sedan kommit tillbaka tryckte han en lapp i handen på mig och kysste mig sedan lite lätt på munnen igen innan han gick ut i hallen.
Jag lutade mig mot väggen bakom och drog ett djupt andetag, jag hade aldrig kunnat drömma om det som nyss hänt. Jag hörde inte ens att killarna som stod i hallen redo att gå sa hejdå och märkte inte att de hade gått förrän 5 minuter senare. Då vecklade jag upp den lilla lappen, där stod ett mobilnummer och en text som löd ”Ring mig!” med ett litet hjärta efter.

Jag kunde inte tänka på någonting annat än Niklas en tid framöver och vi träffades igen, klart vi träffades igen, trots att det blev svårt ibland då han bodde en bit bort, men vi fixade det.

Jag gillar att skriva som jag säkert nämnt, men så slog det mig att ni inte fått läsa någonting jag skrivit, och då syftar jag på noveller, inte blogginlägg. Precis nyss skrev jag klart en novell jag började med i oktober, en skräcknovell kan man säga som jag började skriva vid Halloween. Så här kommer den:

Halloween Night

En vind drog tag i min svarta kappa när jag långsamt gick på skogsstigen. Såhär i Halloween tider var det mörkt, men jag trivdes. För alltid, skulle jag trivas i mörkret.
Vinden ven även i de gigantiska granarna vars siluetter såg ut som svarta missformade moln.

Jag drog mina långa naglar mot kinden och ett rispande ljud hördes, jag rös till. Varje Oktober gick jag här, smög fram genom natten. Och jag frös inte, trots att det enda som täckte min vitbleka kropp var ett par svarta byxor och den uppknäppta kappan.

När jag kommit närmare huset, det som var mitt mål, ställde jag mig på knä på den leriga marken, koncentrerade mig hårt och såg ner på min hand där de naglarna förvandlades till klor och päls växte ut på min leriga hand, som mer och mer började se ut som en tass. Hela jag blev hårig och snart var det enda som återstod av mig en svart katt som ålade sig ut ur de nu mycket förstora klädesplaggen.
Jag skrattade tyst men ur kattens mun kom bara ett brummande ljud. Jag satte mig ner och virade den långa ludna svansen kring framtassarna medan jag såg upp mot den kolsvarta himlen, inte ens några stjärnor syntes i den svarta natten. Bara en fullmåne som speglade sig i en vattenpöl längre fram på stigen.
Jag tog ett graciöst kattsprång över vattenpölen när jag kommit fram till den och gick sedan vidare mot den gråa villan. Det var tänt i fönstren, såg ganska hemtrevligt ut. Jag rynkade på nosen åt ordet hemtrevligt. Hemtrevligt betydde ljus, värme, gemenskap. Jag ville helst strunta i att gå in i det där huset. Men människor var sådana, de gillade sånt som vi vampyrer avskydde.

Jag förberedde mig väl inför min ankomst och filade klorna på närmsta träd medan månens sken var det enda som lyste i det becksvarta mörkret.
En stund senare trampade mina små tassar iväg mot huset. Jag satte mig utanför dörren, som så många gånger förut, jamade ynkligt och krafsade försiktigt på dörren.

Familjens yngsta medlem, Johanna öppnade dörren och sken upp i ett leende när hon fick se mig som den vackra varelse jag förvandlat mig till. Jag visste att allt man behövde var charm. Ett par stora ögon gjorde det också lättare att smickra människorna. Därför såg jag bedjande upp på flickan som snabbt tog upp mig i sin famn, hennes mjuka händer mot min päls fick mig att rysa till av obehag. Värme och kärlek, jag skulle hellre fått en påle genom ryggen.
Johanna kramade om mig och stängde dörren innan hon gick in till resten av sin familj. ”Titta pappa vem som satt utanför dörren..” sa den 7 år gamla flickan. ”vi kan väl behålla honom, snälla” sa hon.
Jag skulle ha lett om jag kunde, de var glatt omedvetande om att ifall de skulle ha mig kvar mer än några minuter skulle de få utstå den största terror de någonsin upplevt.

5 minuter senare:
Allt gick enligt planerat. Min svarta glansiga päls var nu mera röd än svart. De fem familjemedlemmarna låg allesammans på vardagsrumsgolvet nästintill dränkta i sitt eget blod, det blod som inte runnit ner genom min strupe vill säga.
Jag log belåtet, jag hade lyckats igen. Nu var det dags för mig att försvinna igen, in i natten, gömma mig, innan solen gick upp. Jag försökte torka av mig så gott jag kunde på närmsta matta innan jag stack ut ur huset och började galoppera in mot skogen. Medan jag sprang förvandlade jag mig till mitt sanna jag igen ”See you next year bastards” sa jag för mig själv och skrattade till.

Hämnden var ljuv. Trots att det var ungefär 160 år sedan jag blev omvandlad till vampyr i det där huset kände jag mig tvungen att visa människorna hur mycket ondska det innehöll och detta genom att varje Halloween döda de nyinflyttade.

SLUT

Tänk på att det är copyright © på denna novell som är skriven av mig, ingenting får kopieras eller härmas.

Kommentera dock gärna :) Tar gärna kritik..