Haha, när jag skrev del ett så hade jag tänkt skriva del 2 redan dagen efter och lägga upp den här, men för mig är det så att jag inte kan skriva bara sådär. Jag måste ha inspiration och idéer för att bli peppad, och så måste jag såklart ha ork och tid. Men nu kommer i alla fall del 2 på novellen.
Om ni inte har läst del 1 så hittar ni den HÄR


Bildinspiration från weheartit.com. Jag valde en bild jag gillade, sedan skriv jag en novell utifrån den.

LUGNT VATTEN DEL 2

Trixies ben hade inte fastnat i en gren eller sjögräs och hon hade all anledning till att vara panikslagen. Jag såg inte så bra i det grumliga och blodfärgade vattnet men tillräckligt för att se ett par ljusblå stirriga ögon som fäste blicken på mig. Jag såg också att varelsen hade Trixies högra bakben i munnen, de kritvita huggtänderna grävde sig djupare in i huden och snart hördes ett knakande ljud av ben som bröts.
Jag förstod att Trixie måste vara en ganska smart hund då hon inte öppnade munnen för att skrika eller gnälla där under vattenytan, hon förstod väl att hon skulle få vatten i lungorna om hon gjorde det.

 

Trots att jag var rädd så jag skakade för den där varelsen, vad det nu var, så tänkte jag inte ge upp. Jag var fast besluten att rädda hunden och inte låta besten dra ner henne under ytan.
Jag sparkade och sparkade och fick in en träff i huvudet på den vampyrliknande saken, den såg ut att bli riktigt arg men kanske såg mig som ett hot ändå. Så tillslut släppte den taget om Trixies ben och simmade mot sjöns botten.
Jag lyckades få upp Trixies huvud över ytan och drog ett djupt andetag, några sekunder till skulle jag inte klarat under vattnet.

 

Jag såg kvinnan på stranden, hon såg skräckslagen ut men samtidigt glad på grund av att både hunden och jag mådde bra.
Trixie gnällde och jag lyckades ta mig in till stranden med hunden i famnen, trots att hon var ganska stor klarade jag av att bära henne i mina armar.
Väl uppe på stranden igen fick jag en kram av den tårögda kvinnan, hennes son som satt och lekte i sanden verkade inte ha reflekterat över händelsen ens.

 

Efter några minuters återhämtning åkte vi in till en veterinärklinik, Trixie blev bättre och jag och kvinnan som hette Sophia blev mycket bra vänner. Det kändes också som att Trixie gillade mig mer än sin familj, eller så kände hon att hon alltid behövde vara trevlig mot mig eftersom jag räddat livet på henne.
Jag har aldrig berättat för någon vad det var som höll på att dra ner den skräckslagna hunden till bottnen av sjön, inte ens för Sophia. Jag är rädd för att folk ska tro att jag är helt från vettet.
Vad varelsen var kommer jag aldrig få veta, det förblir ett mysterium. Men en sak vet jag säkert, jag kommer bara bada i pooler nu mera.