Japp, här kommer den. Har mest skrivit ner den lite fort och säkert ganska slarvigt. Men egentligen har jag ingen ork. Skrev mest ner den för att det ofta blir så att jag får idéer men sen orkar jag inte skriva ner dem och så försvinner dem.
Det här är alltså en liten del av en idé jag fått. Kan ju berätta vad som har hänt innan för att ni ska förstå lite bättre:
Katherine har flyttat till det land (det hon tror är ett land) där hennes trolovade Edward bor och de har gift sig med varandra. De älskar varandra men det är någonting som är lite konstigt. Katherine får inte gå utanför slottsgården. I denna del sitter hon på sitt rum i det stora slottet..

WHAT`S ON THE INSIDE?– en del i en berättelse om en värld som endast finns i mitt huvud, än så länge.

En svart gräslig fågel med en grov näbb och ett skriande oljud till läte slog sig ner på fönsterbrädan utanför Katherines fönster.
Den skrek högt och Katherine som satt inne och läste stördes av dess väsen och gick därför fram till fönstret och öppnade det, men fågeln satt kvar på fönsterbrädan.
”Dumma kråka, försvinn” sa hon och viftade med sina långa späda armar.
”Ers höghet, sluta..detta gör allt bara värre”, de orden kom från kråkans näbb och Katherine ryggade tillbaka.
”Kan du tala?” frågade hon och fick med nöd och näppe fram orden.
”Det kan vi alla” sa han.
”Alla? Vadå alla?” frågade hon lite nyfiket och lade sitt välskapta huvud på sned.
”Allt som är levande i det här landet kan tala” sa kråkan och sträckte lite stolt på sig.
”Nej” sa den nyblivna drottningen bestämt. ”Så är det inte, jag har visserligen aldrig varit utanför slottsområdet men vi har flera djur här inne, fåglar, katter, hundar, hästar. Inga av dem kan tala” sa hon.
”De är förtrollade din dumbom” sa kråkan och sträckte ut sina vingar och suckade tungt. ”Varför fick just jag ta det här skitjobbet?” mumlade han för sig själv.

”vänta nu lite din konstiga lilla kråka” sa Katherine. ”Varför kom du hit bara för att berätta att ni kan tala?” frågade hon och struntade i det där han sa om att djuren på slottet blivit förtrollade. Hon hade så många frågor och hon kunde ju självklart inte ställa alla frågorna på en gång. Den unga drottningen verkade få hålla sig till tåls för en gång skull.

Kråkan verkade uppenbart trött på henne just nu men han skulle allt få svara på hennes frågor om han skulle komma till saken någon gång.
”vi..behöver din hjälp” sa kråkan och suckade. ”vad vi nu skulle kunna få för hjälp av dig” sa han och himlade med ögonen.
”vad behöver ni hjälp med?” frågade Katherine och försökte lugna ner sig. Hon satte sig ner på närmsta stol och såg på kråkan. ”Jag lyssnar” sa hon.

”Älskling! Till vem är det du talar?”, när dörren slogs upp var kråkan borta och Katherine vände blicken mot sin make.
”Ingen, blott mig själv i min bittra ensamhet” sa hon. Hon brukade inte tala så vackert och adligt annars men när hon var med Edward gjorde hon det, bara för att han pratade på det sättet.
Edward log mot henne och hans kastanjebruna ögon skimrade som bara den. Han gick fram till henne och lade armarna runt henne. ”Du skall icke behöva vara ensam min kära” sa han och Katherine lade försiktigt huvudet mot hans bröstkorg.
Hon hade, som många andra kvinnor bländats av hans skönhet men det var henne han hade valt. Dock såg hon inte så dålig ut själv anade hon, med sitt långa, långa mörkbruna hår som låg i korkskruvar över hennes axlar, och hennes grönskimrande ögon.

”Vad har jag sagt om att du inte ska öppna fönstret?” frågade Edward och släppte henne. Sedan gick han fram till fönstret och stängde det.
Katherine kunde tydligt höra kråkan kraxa utanför. Djuren kunde alltså låta som vanliga djur, men de kunde prata också? Det verkade ju helt otroligt. Hon hade alltid velat fråga en häst hur det kändes att ha någon som satt uppe på deras rygg. Nu skulle hon kunna fråga nått sånt, hon skulle kunna fråga vilket djur som helst, vad som helst om hon bara kunde lyckas ta sig utanför slottsområdet.
”Du får inte ha fönstret öppet, har jag inte berättat om alla hemska odjur det finns utanför vårat trygga hem?” frågade han.
”Jo det har du..” sa hon men lyssnade inte så mycket utan hörde bara kråkans kraxande ljud utifrån, hon blev nästan orolig. Tänk om någonting allvarligt hänt, med djuren i skogen och hon var den som de ville ha hjälp utav.
En sak var hon helt säker på, hon skulle försöka ta sig utanför slottsområdet obemärkt och tyst för att få veta vad det egentligen var som pågick där utanför, i den riktiga världen.

To be continued..

KOMMENTERA GÄRNA :)