”Kom igen, jag vet ändå att du inte kommer göra det..” sa hon men han kunde ändå höra hur hon darrade på rösten. Hon var rädd för honom vilket fick honom att känna sig överlägsen.
”Kommer jag inte?” frågade han och klev fram några steg så han inte var mer än någon decimeter ifrån henne.
Han tryckte ljuddämparen mot hennes käke och hon skrek till.
”Tvivlar du fortfarande på att jag ska göra det?” viskade han och tog ett grepp om hennes midja.
”Släpp mig!” skrek hon och lyckades ta sig ur hans grepp.
”Du är sinnessjuk!” fortsatte hon skrika. ”Du kan inte skjuta mig fattar du väl? Inte din egen syster..”
hon darrade ännu mer på rösten nu när hon tryckte sig mot närmsta vägg och drog med händerna över den som för att hitta ett dörrhandtag för att kunna ta sig ut därifrån.

”Vi kan ta oss igenom det här tillsammans..” försökte hon ”bara du sänker vapnet” sa hon.
”NEJ!” skrek han. ”Jag måste göra det här, det är det enda sättet för mig att bli fri” fortsatte han. Han älskade sin syster men han var tvungen att göra det, annars skulle han aldrig få det liv som han alltid drömt om utan istället spendera resten av livet i en madrasserad cell.

Nicky sjönk ner på knä och såg bedjande upp på honom, tårarna rann ner för hennes solbrända kind. En del av honom ville bara krama om henne, säga att han självklart inte skulle göra det. Men den andra delen av honom skulle aldrig kunna förlåta henne för det hon gjort mot honom och som han visste hon skulle göra om ifall han inte dödade henne.
”Snälla Nick..gör det inte..” pep hon när han riktade vapnet mot henne igen.
”Jag älskar dig” sedan slöt han ögonen efter att ha sett till att vapnet var riktat precis mot henne och tryckte långsamt in avtryckaren. Skottet hördes inte väl alls men Nicky dog direkt. Kulan hade trängt in i hennes bröstkorg och antagligen träffat hjärtat, för inom någon minut var hon stendöd.

Han stod kvar som förstenad, såg det mörkröda blodet färga hela hennes vita t-shirt. Hennes blå ögon var vidöppna.
Ett duns hördes när Nick släppte vapnet, sakta, sakta gick han fram till den livlösa kroppen och satte sig på huk bredvid den 25 åriga kvinnokroppen. ”Förlåt..” sa han och kunde inte hålla tårarna inne. Han böjde sig ner och tryckte in ansiktet i hennes mörkbruna hår.
När han satte sig rakt igen insåg han plötsligt vad han faktiskt hade gjort. Tårarna rann ner över hans kinder. Varför hade han gjort det? För att vinna tillbaka sin frihet, men vad skulle han med frihet till om han inte hade henne? Vad skulle han få för liv om han inte hade henne?
Livet var inte värt att slösa någon tid på att leva, gick det nu upp för honom. Det hade varit fruktansvärt att leva instängd när Nicky var i livet men det skulle bli nog så fruktansvärt att leva ett liv i frihet utan henne.
Därför tvekade han inte en sekund utan sträckte sig efter vapnet, lade sig ned bredvid Nicky och tryckte pistolen mot sin panna, sedan tryckte han av.

Där låg de nu, tvillingparet Nick och Nicky. Påväg in i en annan värld, en värld utan konflikter och problem..