Jag har blivit medlem på en sida som heter dikta.se. Där kan man lägga upp främst dikter (jag kan verkligen inte med dikter dock) men också noveller. Fast jag har bara lagt upp 2 stycken än. Om nån som läser det här också är medlem så får ni gärna kolla in på min sida där, jag heter Goldenbird.

Men aja, på grund av det så tänkte jag lägga ut en novell jag skrivit, för ganska länge sedan dock. Men hoppas ni tycker den är bra, själv tycker jag inte om den xD men nån gång måste man väl våga göra bort sig. Här kommer den i alla fall, den är väldigt lång så jag tvivlar på att nån kommer orka läsa den..

---

Jag kommer aldrig glömma den där sommaren. En ”skitsommar” kallade dock min mamma den. Och visst var det som om man befann sig mitt inne i Afrikas regnskog när skyfallen kom plötsligt och oväntat vilket fick de flesta att hålla sig inne. Speciellt varmt hade det inte heller varit och många av mina kompisar hade flytt utomlands med sina familjer för att få någon solbränna överhuvudtaget. Nu undrar ni kanske varför den sommaren var den bästa jag varit med om? Jo, för det var den sommaren jag träffade Nick.
Jag kan fortfarande drömma mig tillbaka till den dagen vi träffades, den dagen då jag såg de där förtrollande kastanjebruna ögonen som bara glittrade. Och jag kommer ihåg vartända ögonblick av det, tiden kan aldrig få mig
att glömma den dagen..

***
Vädret var lika isande kallt och det var blött överallt, fastän det var min födelsedag. Jag som hade bestämt att vädret skulle bli fint. Men egentligen spelade det ju ingen roll. Vi skulle ändå vara inne.
Jag hade bjudit dit mitt kompisgäng. En liten skara med vänner bara. Så någon suparfest skulle det inte bli. Någon tog väl med sig några öl dit men inget annat förhoppningsvis. Förutom presenter till mig såklart.
”Oliver älskling, vi går då”, min mammas gälla röst hördes nerifrån hallen.
Jag nickade ”Ja, stick med er” svarade jag och skrattade lågt.
”Ha det så kul då, sno inte min öl för allt i världen” muttrade pappa, men särskilt sträng lät han ändå inte på rösten. Han hade väl lärt sig att dagens ungdomar gjorde vad de ville och att föräldrarna inte hade någonting att säga till om.

Någon halvtimma gick innan kompisarna började droppa in. Precis i rätt tid kom de. Jag stod då vid spisen och lät tacofärsen bli brun istället för rosa. Jag hade inte gjort så jättemycket med mitt utseende, men det behövdes oftast inte. Bara ta lite vax och dra den svarta luggen åt sidan och sedan klä på sig. Dagen till ära hade jag ett par mörka jeans och en vit skjorta. Ärmarna var uppkavlade över armbågarna och ett skottskrutigt förkläde hängande runt min hals, det var egentligen min mammas.

Köket låg innanför den otroligt korta hallen och när det ringde på dörren gick jag och öppnade. Där stod hela min kompisskara, men inte fyra killar som jag väntat mig utan 5. Jag lutade mig lite åt höger för att få en skymt av den femte killen men blev genast överröst med kramar och presenter. ”eh..tack” sa jag och tog emot dem, dock var jag mer intresserad av vem den där killen var. När de alla kommit innanför den vita dörren som var lite repig och ful så kunde jag se mer hur killen såg ut. Lång och snygg, det var de första tankar som gick igenom mitt huvud.
Ian, en av mina bästa kompisar kom fram till mig och gav mig en vänskaplig klapp på axeln.
”Grattis Ollie! du..jag tog med min kusin Niklas, hoppas det inte gör något” sa han. Jag hatade när han kallade mig Ollie men nu var jag så koncentrerad på hans kusin att jag inte tänkte på det.
”Nejdå, det gör ingenting alls” lyckades jag få ur mig och nickade mot killen innan jag lade ner mina presenter på bordet i vardagsrummet och gick in i köket igen, kände hur benen darrade, vad var det med mig egentligen?
”eh, kom in ni” sa jag som automatiskt och sträckte mig efter skålen att ha köttfärsen i, den stod nämligen i skåpet som var ganska högt upp, för högt för mig i alla fall. Koncentrerad som jag var på att få ner skålen ryckte jag till när jag hörde en obekant röst bakom mig. ”Behöver du hjälp?”, utan att vända mig om förstod jag vem det var och jag nickade bara och flyttade mig sedan. Niklas behövde knappt sträcka sig upp för att få ner skålen och gav den sedan till mig med ett leende på läpparna.
”Tack..” fick jag ur mig med en röst som säkert lät hur darrig som helst. Niklas nickade bara innan han gick tillbaka till de andra som hade slagit sig ner i vardagsrummet där den stora svarta soffan hörnsoffan och de två fotöljerna stod som statyer framför den vita fondväggen. Jag följde honom med blicken när han gick tillbaka och jag fastnade på hans nacke, hans mörkbruna hår låg lite spretigt och den ljusa nacken såg så len och mjuk ut att jag nästan ville röra vid den.
Jag var snart klar med maten och ställde fram allting på bordet. Sedan ropade jag bara på de andra, och de slog sig ner vid bordet, jag fick ta platsen som blev över, nämligen platsen mitt emot Niklas. Jag undrade hur jag skulle kunna låta bli att se på honom hela tiden, hur jag skulle kunna låta bli att nudda hans fot med min under bordet, hur jag skulle kunna låta bli att rodna. Men jag försökte att inte låtsas om någonting.

Det var väl som jag visste. När alla hade ätit klart och vi började duka av så hade jag gjort allt det där som jag visste att jag inte skulle kunna låta bli att göra. Jag hade rört vid hans fot till och med men låtsats att det var en olyckshändelse, ”självsäker” som jag var.

***
När alla paket var öppnade så satt vi alla där i vardagsrummet. Jag hade slagit mig ner i soffan och bara av en händelse råkat hamna så tätt intill Niklas att det fått blodet att koka i mina ådror. Vi satt mest och pratade, eller de andra satt mest och pratade snarare, för jag var så upptagen med att i hemlighet snegla på Niklas, jag kunde nog hela hans utseende utantill nu. Det mörkbruna håret som var busigt ruffsigt och som lockade sig lite i nacken på honom. Hans ögon var även de bruna med en så intensiv blick att den nästan fått mig att ramla av stolen när vi satt vid bordet och åt förut. Han var ganska muskulös, det var i alla fall vad jag fantiserade om att han var under den där ljusgråa t-shirten. Hans hy var relativt ljus, men inte så att han såg blek ut, det passade honom snarare.

Medan jag satt där tryckte någon en öl i handen på mig, det var Micke.
”Du ser lite trött ut” sa han och jag som var inne i mina egna fantasier såg lite förvånat på honom. ”eh..va?”.
Micke skrattade bara ”Du ser trött ut” upprepade han och jag nickade lite och öppnade ölen.
”Jo, kanske lite” ljög jag. Han trodde säkert jag var trött för att jag knappt sa någonting då jag prata en hel del annars. Men jag hade ju en anledning nu, och den anledningen var att jag satt så nära Niklas att våra knän nästan nuddade varandra.
Tiden gick och jag hade bälgat i mig två öl, vilket säkert var mindre än vad de andra hade men jag började ändå känna mig lite halvfull. Och varje gång jag såg på Niklas blev han snyggare och snyggare. Jag kanske inbillade mig men det kändes som om han flyttade sig närmare mig och då nuddade våra kroppar varandra vilket nästan fick mig att svimma.

Så plötsligt kom jag på att jag ju hade en efterrätt, Niklas hade fått mig att glömma allt, egentligen var det kanske lite för sent för att äta efterrätt då det gått flera timmar sedan vi åt den riktiga maten men jag reste mig ändå ur soffan men ramlade tillbaka, dock inte på samma plats utan i Niklas knä. ”ops hur gick det?” frågade Niklas med ett litet belåtet flin på läpparna och lade händerna på mina höfter.
”bra” fick jag ur mig och lyckades ta mig upp ur hans knä. ”Nån som vill ha efterrätt ?” frågade jag och lyckades ta mig fram till kylen fast på ganska vingliga ben. Men ingen verkade särskilt sugen på efterrätt just nu så mina föräldrar fick väl äta upp den när de kom hem.

Det var lite sådär halvrörigt ända tills någon bestämde isg för att de borde dra sig hemmåt. Såklart gjorde det mig ledsen, jag ville ju fortsätta se på Niklas men antog att det skulle dröja innan Ians kusin var där på besök igen. Jag visste ju ingenting om honom, visste inte vart han bodde egentligen eller nått sådant. Därför såg jag säkert ganska moloken ut när mina kompisar stod vid dörren och försökte dra på sig skorna, det var ganska roligt att se på när ett gäng lite halvfulla killar skulle klä på sig. Dock lade jag såklart direkt märke till att Niklas inte klädde på sig.
”Jag kommer strax.” sa han till Ian och tog sedan tag runt min handled. Jag hade ingen aning om vad som hände men han drog i alla fall mig med sig mot vardagsrummet igen, och jag som blev helt salig så fort han var nära mig följde såklart med utan att klaga.
När vi var utom synhåll för de andra släppte Niklas min hand och log mot mig.
”Jag skulle gärna vilja ha ditt mobilnummer..om det inte är för mycket begärt?” frågade han med samma mjuka vackra röst som alltid.
Jag sprack upp i ett stort leende och nickade ”Visst, självklart” sa jag men kom inte ihåg mitt nummer just då, vilket kanske var ganska uppenbart. Men istället för att fråga en gång till så gick Niklas närmare mig. Hans hand virades runt min nacke och sen, sen kom det bästa. Hans ljusrosa läppar trycktes mot mina vilket jag inte var beredd på och ryckte till lite men sedan tryckte jag mig lite mot honom, jag ville ju inte att han skulle missuppfatta det hela och tro att jag inte ville kyssa honom, för det ville jag ju, klart jag ville. Jag lade mina händer på hans midja och sådär stod vi ett tag tills Niklas drog sig bort lite. Han log brett mot mig och gick sedan bort ifrån mig, när han sedan kommit tillbaka tryckte han en lapp i handen på mig och kysste mig sedan lite lätt på munnen igen innan han gick ut i hallen.
Jag lutade mig mot väggen bakom och drog ett djupt andetag, jag hade aldrig kunnat drömma om det som nyss hänt. Jag hörde inte ens att killarna som stod i hallen redo att gå sa hejdå och märkte inte att de hade gått förrän 5 minuter senare. Då vecklade jag upp den lilla lappen, där stod ett mobilnummer och en text som löd ”Ring mig!” med ett litet hjärta efter.

Jag kunde inte tänka på någonting annat än Niklas en tid framöver och vi träffades igen, klart vi träffades igen, trots att det blev svårt ibland då han bodde en bit bort, men vi fixade det.